Efter den långa isoleringen i samband med pandemin, tror jag att de flesta av oss hade lagt alla förväntningar lite åt sidan om att kunna resa över nationsgränser. Så plötsligt befann vi oss trots allt i Ciechanow, en stad lite norr om Warszawa. Vi förenades på PUZIM, yrkeshögskolan med campus och fakulteter både i Ciechanow och Mlawa med yrkesinriktningar på allt från hälsovård och socialtjänster till logistik och metallindustri.
En del av oss träffades för första gången redan för två år sedan i Oviedo i nordvästra Spanien med anledning av vårt gemensamma Erasmus + projekt kring vuxenutbildning, sysselsättning och social inkludering. Tanken med projektet var att utbyta erfarenheter av best practices från varje deltagarland eller -region. Representerade var förutom Borgå folkakademi i Finland och PUZIM i Ciechanow Polen också Universidad de Oviedo och Universidad de Castilla y León i Spanien samt yrkesskolan CPIA i Padova Italien.
Under veckan i Polen fick vi insyn i produktionsframställningen i olika företag som var viktiga för sysselsättningen i regionen. Exempelvis lärde vi os att processen bakom en färdig tv-skärm kräver både snabba fingrar, många delmoment och en hel del markpersonal. Det gav oss en helt ny respekt för de olika skärmar vi alla har hemma. Under en av rundvandringarna på campuset i Mlawa, förde våra värdar oss oväntat rakt in i en till synes mycket realistisk förlossning. En av männen i gruppen utsågs även snabbt till den blivande fadern. I själva verket var den kvidande kvinnan och babyn på väg bara undervisningsutrustning i form av dockor med artificiell intelligens.
Ett återkommande och tankeväckande tema när vi guidades runt i trakterna kring Ciechanow, var spåren efter andra världskriget. Det kunde vara i form av byggnader i tysk stil: ”Där bodde de tyska soldaterna under belägringen av Ciechanow”, eller ett par betongklumpar på en åker: ”Det där är bunkrar som visar var gränsen gick tidigare” eller markägor: ” De här ägorna gavs till en högt uppsatt tysk som lät riva karaktärsbyggnaden för att istället låta bygga ett hus i tysk stil”.
Det som ändå slår mig allra starkast under veckan i Polen, är leendena och de många skratten. Det var så oerhört välgörande att kunna mötas fysiskt och inte bara via videomöten eller per email. Våra samtal kring gemensamma frågor under måltiderna och den fria samvaron har redan sått frön till framtida, mer fördjupade samarbetsprojekt oss och våra vuxenutbildningar emellan. Den ständiga påminnelsen om att länderna inom Europa varit i krig mot varandra, förstärkte insikten om vikten av olika Erasmus- projekt i stil med det vi inlett. Vi behöver komma samman, förundras över nationella och lokala särdrag där vi samtidigt bekräftar varandra i allt vi har gemensamt både professionellt, kulturellt, historiskt och personligen.
Katinka von Kraemer